Denna blogg kommer stängas och tas bort.
maila mig för att få länk och lösenord till nya bloggen.

Sinisiew@hotmail.com

Kill them with kindness.
Let them come to you.
Do not apologize unless necessary.
Do not preamble.
Do not explain.

I energins tecken skulle jag lägga in en sprillans ny playlist imorse innan långpromenaden till jobbet (närmre 9 km minsann) och ramlade över mina gamla received files
Hursomhelst, förutom gamla favoritlåtar i stil med Sarah Maclachlan – Fallen, Loke – eldsjäl, Helen Sjöholm – lämna inga dörrar på glänt hittade jag även riskradion – mumin..
”Om Charles Bukowski hade skrivit det osynliga barnet” ”Nu spydde My i blomkrukan igen! (det smakar skit i munnen säger My)” und so weiter. Svartvita bilder på vackra linalainen, tavlor av densamma, mina och lizas gamla msnloggar.

Ahh nostalgi.
Lina, kom hem. Liza kom hit.

I miss you guys

söndagsmorgnar. Att vakna och ligga kvar i sängen och prata och kramas. Förflytta sig till arbetsrummet där man läser tidningen och slösurfarbloggar bredvid varandra. Nära men ändå ifred. Jag älskar verkligen att jag får sitta 3 cm ifrån honom med hans hand i min nacke och ändå få förlora mig i det jag läser. Tillsammans men ifred.

Förtillfället har jag en himla massa tankar i huvudet. Tankar om jobbet, tankar om plugget och inte minst tankar om omvärlden och hur man som kvinna för sig i den. Jag tittar mig omkring och ser så mycket som jag ifrågasätter.  Så många saker där man kanske borde tänka om och göra rätt och ju mer jag läser om det desto mer ser jag det. Jag får bita mig i läppen när jag ser kvinnliga kollegor jobba hårt snarare än smart. Dekorera sin arbetsplats med fluffiga djur och kakor (yes really, en har t o m en pipleksak) och säga och göra saker i stil med ”jamen om jag inte gör det så blir det inte gjort”.

Men nej. Jag är inte där för att coacha andra som inte ber om det, jag är där för att klättra själv.

Tilltal som ”lilla gumman” och ”surkärring” är verlligen inte mer än försök att få en människa att bli tyst, att inte påpeka när något är fel. Kort sagt är det ett sätt att försöka komma undan och att trycka ner dig.
Dvs, inte en anledning att bli tyst, tvärtom faktiskt.

Man öppnar inte en kassa kl åtta på fucking Coop och låter ett gäng med killar gå före i kön med motiveringen ”men de är ju mina kompisar”. You just don’t.

Det finns onödigt gnäll och sedan finns det folk som försöker köra över dig.

På Gabbiz iniativ kommer här lite sms, rakt från mitt rafflande liv dock ej i kronologisk ordning.

Liza: ”Kära plantnörd, i utbyte mot evig kärlek och Tiramisù är jag tacksam om du ger mig ett tips på en snygg, gärna hängande växt att ha i badrummet, deal?”
moi: ”Cissus!”
Liza: ”The dick”
jag: Kuken!
A: ”Älskar dig finaste, härligaste underbara tjej”
Moi: och jag dig
Liza: ”kuken!”
Moi: kukeeeeeen!
A: ”jahapp nu fes din hund på mig, saknar dig”
Moi: jag saknar dig också, dock inte den fisande hunden
Liza: ”Fisse in a yellow cab!”
moi: ”darling vad har hänt?”
Vera: ”det gäller ju att ha krav ”
Liza: ”KUKEN!”
Moi: ” kuuuuuuuk!”

Såhär i efterhand inser jag att missbruket av könsord är något överdrivet. Om än kul

Det där kan ha varit den bästa anställningsintervjun jag någonsin gjort.
Ni får hemskt gärna hålla tummarna för att intervjuaren tyckte det också. Please? Pretty please med socker på?

Fö har jag förälskat mig i Chashmere Mafia och servicen hos Pocket Shop, de fed exar boken till mig utan att det kostar mig en krona extra, alla andra bokhandlar tyckte att jag skulle vänta i tre vecor. Gullegull på det minsann.

Håll nu varenda tumme ni bara kan komma på, snälla snälla snälla snälla?

Ok rewind.

”Du är en duktig, smart och jätteambitiös tjej som jobbar stenhårt och jag vill belöna dig för det”

Can I get a hell yeah? HELL YEAH!

Har f ö beställt boken ”Nice girls don’t get the corner office”.