Jag älskar

söndagsmorgnar. Att vakna och ligga kvar i sängen och prata och kramas. Förflytta sig till arbetsrummet där man läser tidningen och slösurfarbloggar bredvid varandra. Nära men ändå ifred. Jag älskar verkligen att jag får sitta 3 cm ifrån honom med hans hand i min nacke och ändå få förlora mig i det jag läser. Tillsammans men ifred.

Förtillfället har jag en himla massa tankar i huvudet. Tankar om jobbet, tankar om plugget och inte minst tankar om omvärlden och hur man som kvinna för sig i den. Jag tittar mig omkring och ser så mycket som jag ifrågasätter.  Så många saker där man kanske borde tänka om och göra rätt och ju mer jag läser om det desto mer ser jag det. Jag får bita mig i läppen när jag ser kvinnliga kollegor jobba hårt snarare än smart. Dekorera sin arbetsplats med fluffiga djur och kakor (yes really, en har t o m en pipleksak) och säga och göra saker i stil med ”jamen om jag inte gör det så blir det inte gjort”.

Men nej. Jag är inte där för att coacha andra som inte ber om det, jag är där för att klättra själv.